Etiketter
E14, Hastighet, Hållbarhet, klimat, miljö, partier, politik, Socialdemokraterna, Sundsvall, Sverker Ottosson
Trafikverket har beslutat att sänka hastigheten på E14 från 100 km/tim till 80 km/tim. Detta har fått så väl privatpersoner som föreningar och politiker att protestera. Av media kan man få intrycket att det är ett massivt motstånd mot en överhöghet, i det här fallet personifierat av tjänstemän på trafikverket.
Trafikverkets motivation till fartsänkningen är dubbel. Å ena sidan vill man minska olycksriskerna, vilket man med lång erfarenhet vet är relaterat till hastigheterna. Det andra argumentet är att minska klimatpåverkan, vilket man också vet utifrån erfarenheter och undersökningar av emissioner från fossilbränsledrivna motorer är beroende på hur mycket man gasar på. Inget av detta när särskilt mystiskt och är lätt att begripa.
Jag kan kan förstå de människor som bor på landsbygden i Västernorrland där klimat och miljövänligare alternativt till bensin och diesel lyser med sin frånvaro. De är bundna till omständigheter som politiken genom åren har skapat genom underlåtelsen och motarbetande av tillskapande av miljö- och klimatbättre altrernativ. Att de protesterar är därför naturligt.
Men att politiker ägnar sig åt protester mot hastighetssänkningarna är däremot egendomligt. I synnerhet om man sitter i styrande ställning i kommun och region och sålunda har både styrmedel för att tillskapa alternativa och mer hållbara kommunikationer och drivmedel och därtill även har kontakterna till rikspolitiker för stöd i omställningen till en mer hållbar utveckling av vår region.
Att detta därför handlar om politisk populism och utnyttjande av människors utsatthet inför stundande val nästa år är uppenbart. Hela denna ”revolt” mot klokt ställningstagande av trafikverket utifrån de direktiv de i sin tur har fått regeringen började med att oppostionspolitiker boende utmed E14 plockade upp människor missnöje med trafikverkets beslut och uttryckte det i medierna. Snabbt var kommunalrådet i Sundsvall, Bodil Hansson, ute i media för att även hon plocka politiska poäng.
I detta politiska spel har hållbarhetsaspekterna helt fallit i glömska, eller i iallafall något dessa röstfiskare inte har velat eller kanske vågat att ta upp i retoriken. Ändå är det så att de hållbara alternativen skulle så väl lindra landsbygdsbornas utsatthet som att göra vägarna säkrare och samtidigt skapa en regionförstoring värd namnet.
Bodil Hansson skulle ha kunnat i sin position som kommunalråd i Sundsvall och med sina täta kontakter med partistyrelsen på riksnivå framhärdat betydelsen av upprustningen av Mittbanan, utbyggnad av tågstationer ut med den och med pendlarparkeringar för laddhybrider i anslutning till dem. Istället har hon och hennes parti mjölkat statskassan på miljarder för bredare motorvägar över vatten och till avfallsanläggningar.
Symtomatisk är också detta utifrån det falnade klimat- och miljöintresset bland dagens styrande politiker i kommun och landsting i Västernorrland. Det detta syns tydligt i den nationella miljörankingen, där Sundsvall som dominerande och drivande kommun har rasat ner till 106 plats. Det tycks inte dessvärre heller generera någon eftertänksamhet hos vare sig majoritet eller opposition om var man är på väg samtidigt som omvärlden för fullt ställer om för framtida utmaningar. Undertiden tappar regionen i konkurrenskraft om framtidens jobb.