Det finns dem som fortfarande har för sig att vindkraften kan likställas med andra miljöförstörande verksamheter. Argumenten mot vinkraft är oftast överdrifter, vilket förmodligen är nödvändigt för att anti-vindkrafts-logiken ska kunna hålla ihop. Utifrån att allt förstås är relativt kan vi konstatera att till exempel jordbrukets miljöpåverkan är betydligt större än vindkraften. Dess existens ifrågasätter vi inte, för vi behöver ju mat! Och vi behöver också energi.

Samtidigt är det så att vi behöver minska vår energikonsumtion. På det sätt som många av oss idag fortfarande värmer våra hus, så som vi håller igång det mesta i samhället och även de flesta av våra levnadsvanor i övrigt, konsumerar vi mer resurser än det finns tillgång till på vår planet. Om alla världens människor konsumerade lika mycket per person som en medelsvensk idag gör skulle vi behöva tre jordklot till (enligt Golbal Footprint Network). Och det är ju inte möjligt.

I Stöde, i Sundsvalls kommun i Västernorrland, är ett antal vindkraftverk på gång att byggas. Det är bra! Där finns också ett antal personer som kämpar mot denna hållbara utveckling. Det är tråkigt, tycker jag. Att vi ska ta största möjliga hänsyn till både miljö och människor när vindkraftverken uppförs är förstås en självklarhet, såväl för oss i miljöpartiet som i Koalitionen i Sundsvall.

Den som följt med i nyhetsflödet under hösten, och nu senast kring jul- och nyårshelgerna, vet att från och med 1 januari har köket och restaurangen i Skönsmohuset i Sundsvall stängt. Att det stängs beror på ett beslut som togs under den förra mandatperioden, att omvandla servicehuset till ett vanligt äldreboende. Enligt lag får kommunen då inte längre tillaga och servera mat i restaurangmiljö. Anledningen till att servichuset gjordes om till vanligt äldreboende är krast ekonomisk. Den globala lågkonjunkturen som slog till 2008 är den kraftigaste i modern historia, och är ännu inte över.

Eftersom jag har jobbat inom vård och omsorg i hela mitt yrkesliv vet jag vad det har för konsekvenser detta får för de äldre. Personligen känns det därför sorgligt att inte ha kunnat lösa problemet innan nyåret, men med många inblandade aktörer och med olika regelverk att ta hänsyn till är det ett tilltrasslad situation som måste lösas. Det är min ambition att allt ska vara löst snarast möjligt, och senast inom ett halvår.

Under tiden som vi i kommunen jobbar på detta kommer de äldre fortsättningsvis kunna träffas i restaurangen och umgås. Det är förstås inte samma sak att få ta med sin matlåda ner för att värma i köket, som att känna dofterna av nylagad mat i god vänner sällskap i en tillvaro som annars ändå präglas mycket av ensamhet.

Men förhoppningsvis är det en tröst för alla berörda att vi politiker, tjänstemän och pensionärernas programråd träffas igen i februari för att fortsätta arbetet med att lösa problemen. Då hoppas jag oatt vi ska kunna komma till konkret handling och ta de politiska beslut som behövs för att komma vidare.

Trots det blev det då en het debatt kring just det ärendet. Det blev en petimäterdiskussion om det enda som skilde oppositionen från oss i majoriteten: tidpunkten för ombyggnaden. Hade det inte varit för de ekonomiska omständigheterna (som jag redogjort i ett tidigare blogginlägg, 16 november) och för att en del miljöaspekter om projektet verkade oklara, hade förstås ombyggnaden bifallits av oss i majoriteten redan vid detta fullmäktige. Och enligt min mening har vi alla folkvalda politiker ett ansvar att ta hänsyn till hållbarheten i sin helhet, så även i Sundsvall. Det kräver ett helhetstänk,  något som oppositionen i Sundsvall förefaller ha tappat bort i sin iver att fälla majoriteten i någon fråga i fullmäktige.  Det senare tycks för dem vara överordnat sundsvallsbornas bästa.

Till sist i detta inlägg vill jag kommentera vissa mediauppgifter i detta ärende. Ingrid Möller, som inte längre representerar miljöpartiet utan politiskt går sin egen väg (hon är dock alltjämt är medlem i partiet), ska enligt vissa citat ha försökt få Koalitionen att byta ståndpunkt. Det är en beskrivning vi i Miljöpartiet inte känner igen. Hon informerade om sin ståndpunkt på Koalitionens förmöte, samma dag som kommunfullmäktige var, och hon lär någon vecka tidigare ha ringt upp Centerpartiets gruppledare för ett övertalningsförsök. Det känner vi till. I övrigt har hon inte informerat om sina synpunkter i de interna medlems- och informationsmöten som Miljöpartiet har haft i detta ärende, och inte heller deltagit i partidiskussionerna. Koalitionens sekreterare har också själva aktivt fått söka upp henne för att få information om hennes ståndpunkt, och för att vår kommunstyrelseordförande Magnus Sjödin skulle kunna få ett samtal med henne.

Oaktat om citaten är en mediaankor eller inte kan det vara av allmänt intresse att känna till detta.

Under hösten har vi varit ett antal miljöpartister som i samarbete med handlarna i Stenstan arbetade fram paketet. Det innehåller en ”trestegsraket” med riktning mot en hållbarare stadskärna. Servicen för medborgarna ska bli väl utvecklad (hemleverans av varor, kollektivtrafik, bättre skyltningar, gång och cykelvägar mm) och privatbilismen får flera klokt placerade pendlarparkeringar utanför stadskärnan. (Klicka här och se hela Stenstadspaketet)

Innehållet i paketet vi lägger fram är i sig inte revolutionerande, men det förefaller vara första gången som utvecklingen av vår stadskärna får en hållbar inriktning. Enligt handlarna är det också första gången som de upplever att politiker tar dem på allvar av och  faktiskt lyssnar på dem, men också får saker att bli gjorda. Förr, menar de, var det mest bara en massa politiskt prat.

Men nu går vi som sagt till handling och tar vi kurs mot en trivsammare, renare och livligare stadskärna. Allt kommer inte att ske på en gång. Vissa saker händer redan, så som tillskapande av mer av grönområden samt utbyggnad av gång och cykelvägar. Andra saker behöver utredas och förankras med fler människor i vårt centrum, så som insläppandet av trafik på nedre Storgatan och ombyggnad av denna till gåfartsgata.

Till sist en liten reflektion jag inte kan låta bli att göra: oppositionen inte alls har reagerat på Stenstadspaketet – mer än att de avvaktar utredningar. Man kan ju undra varför är de så tysta om just detta? Är det så att deras tystnad faktiskt bekräftar den tidigare politiska passivitet som handlarna själva har vittnat om?

Låt oss först fastslå att denna investering i biobränslepannan är en självklarhet. Oljepriserna är idag på nästan rekordhöga höjder. För Sveriges del är det tack vare lågt värderad dollarkurs som gör att bränslepriserna ännu inte har dragit iväg, men det varar inte hur länge som helst. Priserna kommer att stiga mot nya höjder. Det kan vi vara säkra på. Därför måste vi av så väl ekonomiska skäl som klimatskäl, se till att Sundsvalls kommun blir fri från fossila bränslen så fort som möjligt.

Tyvärr är det nu så att tidigare hantering av kommunens budget har försatt oss i ett knepigt läge. Nu när vi behöver investera i en biobränslepanna i Korsta och få bort en stor del av vårt oljeberoende och minska våra utsläpp av växthusgaser med 80-90 %, så står vi inför faktum att Sundsvalls Energi inte har ekonomi att göra investeringen, trots att den återbetalar sig snabbt. Under många år har denna ”guldhöna” av tidigare S-märkta majoriteter luggats på sina resurser för att täcka andra kostnader inom kommunen, kostnader man istället borde ha rationaliserat bort medan ekonomin medgav bättre svängrum än den gör idag. Nu har varken bolaget eller kommunen resurser till denna enormt viktiga investering, vilket känns otroligt sorgligt. För vi har inte heller råd att låta bli att göra denna investering.

Ett år efter sitt historiska nederlag i valet verkar dock oppositionen ha kommit på att man i sin roll kan, i populistisk anda, lägga ohållbara förslag. Dess konsekvenser blir ju ändå inte verklighet. De vill nu, utan att blinka, satsa 300 miljoner ur kommunens investeringsbudget. Så kan man förstås inte agera som läget är idag om man vill ta ansvar för hela kommunen. Och om denna satsning nu var så angelägen för oppositionen, varför blev den inte av när de satt i majoritet?

Idag ångrar jag att jag under förra mandatperioden i den dåvarande majoriteten inte hade resurser att ligga på hårdare i denna fråga. Men, okej, det är nu historia, så låt oss blicka framåt.

För att nu säkerställa att denna investering av en biobränslepanna i Korsta verkligen blir av, menar jag att vi nu måste ta ett helhetsgrepp på hela investeringsbudgeten. I den måste vi sätta en prioriteringsordning som utgår utifrån målsättningen att göra Sundsvall mer hållbart, något som alla partier är överens om i arbetet med den hållbara tillväxtstrategin. Det innebär också att prioritera bort sådan som inte leder till ett hållbart samhällsbygge.

Och låt oss också erkänna att detta inte är en helt enkel process och att den behöver sin tid att verka ut, även om det måste ske skyndsamt.